Inte Mitt Liv

Kom ihåg, detta är vad jag tycker, inte alla andra. Vad alla andra tycker kan vi skita i just nu, det är jag som skriver. Sådär, punkt slut.

Så, mobbning då.

"Vad tycker du om mobbning?"

Jag avskyr det. Jag har varit med om det. Det riktigt klöser i mig när jag ser någon bli mobbad. Tyvärr har jag väldigt svårt för att stoppa mobbare, men, om jag ska skryta, så har jag faktiskt nästan räddat ett liv. Min kompis liv. Men det ska jag inte gå in på nu, det kan vi diskutera den dagen det blir aktuellt, och den dagen då jag tycker att det är nödvändigt.

Sedan, eftersom jag inte gillar fördomar, så har jag inget exakt och primitivt tycke när det gäller mobbare. Vissa utav mobbarna mår själva bara rent skit rakt igenom, och då får man respektera det även om dom också gör illa. Jag känner en f.d. mobbar (h*n gick i min klass innan) och när klassen hade gruppsamtal talade h*n ut om Varför h*n kände draget till att mobbas.

H*n sa något i stil med:

"Jag har själv blivit mobbad. Jag vet hur hemskt det är. Om någon skulle ha frågat mig varför jag mobbades skulle jag nog svara något som 'Jag mobbades för att jag bara mådde ren skit. Jag mobbades även för att jag ville ha hämnd. Egentligen visste jag hela tiden att det var fel, att jag egentligen skulle ha tagit kontakt med en kurator. Men jag antar att jag helt enkelt inte orkade'. Det där är hela sanningen, det var så jag kände. Jag ber enormt mycket om ursäkt till alla som jag, och andra, har utsatt."

Den där anledningen är helt mottaglig, men det gör inte mobbning rätt.

Jag vill ha en sak klar för er:

Jag Är Enormt Emot Mobbning, Utfrysning, Och Allt Liknande.